دار بيبليون
Kognitiv beteendeterapi (KBT) och spirituell psykologi. Anteckningar från en videokonferens av Lwiis Saliba på Zoom, onsdagen den 20/11/2024
I början av denna presentation skulle jag vilja återkomma till en personlig upplevelse som en av tittarna på den föregående konferensen berättade för mig. Vi nämnde Aaron Tim Becks (1921-2021) ord, grundaren av skolan för kognitiv beteendeterapi (KBT), som sa: ”Människor känner sig inte oroliga eller känslomässiga på grund av vad som händer med dem, utan snarare på grund av deras tolkning av dessa händelser”.
Den här lyssnaren berättade för mig att denna observation var tillräcklig för att han skulle ändra strategi i sin självbehandling och konfrontation av en djupt rotad och ihållande känsla som orsakar honom mycket smärta: ilska. Han fortsatte med att förklara: Jag arbetade helt enkelt med att ändra min tolkning och förståelse av skadliga och förolämpande ord eller beteenden från andra. Istället för att se det som en förolämpning och ett förakt mot mig började jag se det som att det kommer från en person som saknar visdom och att jag inte borde bry mig om vad de säger eller gör etc. Och så istället för att bli arg började jag se det som att det kommer från en person som saknar visdom och att jag inte borde bry mig om vad de säger eller gör. Och så istället för att bli arg och irriterad över vad han säger eller gör, blev jag sarkastisk eller likgiltig och sparade mig därmed ett raserianfall som sätter mig på kanten.
Den formel som används inom kognitiv beteendeterapi (KBT) är värd att fundera över och experimentera med: ”Ändra dina föreställningar och du kommer att ändra ditt liv”. Det handlar naturligtvis om praktiska övertygelser och beteendemässiga begrepp. Om vi t.ex. anammar den icke-våldsstrategi som Gautama Buddha eller Jesus lärde oss, kommer vi att bespara oss många känslor och reaktioner av ”heder och värdighet” och andra överväganden som dikteras av vårt ego och våra underlägsenhets- eller överlägsenhetskomplex, som orsakar oss mycket lidande, ångest och andra negativa känslor.
Författarna till boken ”Break Free from OCD” behandlar tvångsmässiga grubblerier, som är en sjukdom hos människor som är panikslagna och oroliga för att skada sina nära och kära, som en mamma som plågas av tvångstankar om att kväva sitt barn! De ser först denna ångest över att skada sig själv som ett bevis på att vi inte kommer att göra det (s. 271): ”Tyvärr oroar sig de flesta människor som begår fruktansvärda brott inte över sina tankar på att skada sig själva och lägger inte ner mycket tid på att försöka låta bli att göra dåliga saker.
Det är samma mekanism som vid tvångstankar. En persons oro för dessa tankar som de ser som onda, deras rädsla och ihärdiga försök att fördriva dem från sinnet, tjänar bara till att öka deras angelägenhet, och den effektiva lösningen är att inte uppmärksamma dem (s. 271): ”De flesta människor har flyktiga tankar som kretsar kring ondska, och även om de tycker att de är lite obehagliga, oroar de sig inte alls för dem”.
I detta avseende förklarar och föreskriver författarna ett botemedel (s. 77): ”Om du har tankar som förknippas med våld eller ondska kan det verka svårt att tro att de inte är dåliga i sig själva. Det är bara det att man inte vill ha dem (…) Det är ens engagemang i tanken som gör att den blir svår att hantera”.
I själva verket (s. 169): ”Det är naturligt och oundvikligt att skadliga tankar, bilder och tvivel kommer till mig, och att försöka bli av med dessa tankar gör dem bara mer framträdande och viktiga. Att undertrycka tankar genererar bara fler av dem”.
Så den drabbade personen blir (s. 192): ”Som någon som gräver sig upp ur ett hål! Allt han behöver göra är att sluta ta sina tankar på allvar och sluta försöka förstå eller rättfärdiga dem!” Maulana Jalaluddin Rumi har ett gyllene råd som ekar av vad dessa psykoterapeuter säger: ”Ta inte dina tankar på allvar, för du är inte deras fånge.” Författarna fortsätter med att förklara (s. 193): ”Behandla rädslor som rädslor, inte som indikatorer på överhängande fara.” För att behandla tvångssyndrom (s. 195) rekommenderar de: ”Nej till att försöka trycka bort tankar ur mitt huvud, ja till att ignorera tankar”.
Det är fortfarande den viktigaste behandlingen av tvångssyndrom och andra typer av besatthet (s. 210): ”Beteendeinriktade behandlingar av tvångssyndrom, ibland kallade Exposure & Response Prevention (ERP), bygger på principen att man med tiden kan vänja sig vid ångest”.
Författarna förklarar (s. 202): ”Om du gör saker annorlunda kommer du att inse att din OCD alltid har ljugit för dig och skrämt dig”. För att illustrera sin poäng ger författarna ett enkelt och mycket talande exempel (s. 203): ”Likt en tyrann är hotet om skada så skrämmande att personen fortsätter att betala priset. OCD utpressar dig över tid (…) Det är skrämmande att stå upp mot en mobbare i början, men OCD är som de flesta mobbare: hot är bara hot, och om du står upp mot dem blir mobbaren maktlös.”
(Som sångerskans historia: bjuder du mig på middag eller gör jag som min far gjorde förr i tiden?)
Författarna tittar på OCD-relaterade sjukdomar och störningar. Den första och viktigaste är depression (s. 297): ”Depression är ofta en följd av OCD (obsessive-compulsive disorder). Den mängd begränsningar och förvirring som orsakas av tvångssyndrom innebär att de flesta personer med tvångssyndrom lider av sekundär depression”.
Den andra är hälsoångest, som är en överdriven upptagenhet av hälsa och rädsla för sjukdom (s. 303): ”Hälsoångest liknar OCD. Men det som skiljer hälsoångest åt är att personen övervakar sin kropp efter symtom och försöker diagnostisera sig själv.”
Den tredje är fobi, panik eller omotiverade fobier, och på samma sätt som fobier behandlas med en kontrafobisk inställning behandlas OCD med en kontrafobisk inställning.
Den fjärde är perfektionism eller besatthet av perfektion (s. 292): ”Tvångsmässiga människor tenderar att vara besatta av perfektion…. Perfektionism gör dig mer tvångsmässig”.
Detta är en tendens som måste förklaras i relation till tvångstankar (s. 56): ”Ett stort antal föreställningar är starkt kopplade till tvångssyndrom: behovet av att vara perfekt är en av dem.”
Författarna fortsätter (s. 64-65): ”Problemet uppstår när perfektionism inte är en källa till tillfredsställelse utan en ständig källa till rädsla. När det gäller tvångssyndrom tror vi att vi är ansvariga för att allt blir rätt, och detta blir fokus för saker och ting. Kort sagt, människor som lider av psykisk ohälsa är människor som ställer höga krav på vad de tror att de ska uppnå, och istället för att känna sig nöjda om de uppnår det de vill, lever de i rädsla för att inte uppnå dessa krav”.
De fortsätter med att betona behovet av att vara snäll mot sig själv (s. 66): ”Om du alltid kritiserar dig själv, säger till dig själv att du är hemsk, dålig och dum eftersom du gör samma misstag, kan detta förstärka OCD och göra det mer ondskefullt”.
Buddhistisk psykologi ger liknande råd: ”Döm inte dig själv hårt. Utan självmedkänsla kan du inte älska världen”. Och kristendomen säger: ”Kärleken börjar med dig själv och sträcker sig sedan till andra”. (Saliba, Lewis, Så lärde Buddha, s. 162). Författarna fördömer starkt grymhet mot sig själv som den främsta orsaken till förlust av självförtroende (s. 66): ”Många av oss kritiserar oss själva på grundval av vår implicita syn på oss själva. Denna självkritik har sitt ursprung i barndomen eller i tidiga upplevelser som med tiden har förstärkts av hård självkritik. Men med tiden försvagas vårt självförtroende av den negativa bedömning vi gör av oss själva”.
Även om typerna av tvångssyndrom varierar och förändras över tid och rum, är grunden densamma och därför är behandlingen densamma: Exponering och responsprevention (s. 174): ”Även om tvångssyndrom förekommer i olika former är kärnan i tvångssyndromet densamma i alla fall, även om detaljerna varierar. Det är viktigt att förstå hur OCD fungerar i varje typ för att se hur det kan fungera i ditt fall”.
Patienten förblir huvudansvarig och den som ska göra den huvudsakliga terapeutiska insatsen (s. 75): ”Det finns inget annat sätt att behandla OCD; att övervinna det, med eller utan hjälp av en specialist, måste ske genom patientens egna ansträngningar, slit, tårar och svett.”
I detta är de överens med vår mästare, vismannen Swami Vijayananda, som sade: ”Den bästa psykoterapin är den som vi själva gör på oss själva genom meditation”.